Den magiska källan

maj 07, 2012


Det var nästan vinter när vi flyttade in i huset. Och så kom snön och det enda vi har sett av gården och omgivningen är snö, snö och åter snö. Eftersom vi bor där tallarna står ganska höga och skuggar ganska bra hade vi inte sett snön smälta bort förrän vi kommit hem från resan förra veckan. Nu finns det förstås en del att upptäcka runt husknutarna och man är lite förväntansfull. Jag går och väntar på att äppelträden ska blomma lika mycket som en fem-åring väntar på julafton. Katastrof om det inte är äppelträd sen...

Och så har vi hittat vatten. Den av bekanta omtalade källan. En aldrig sinande vattenkälla från vem vet när...som inte varit torr, åtminstone inte de senaste 100 åren, inte ens på den torraste sommar. 
Funderingarna kring källan har i min fantasi växt till att bli ett mycket mystiskt fenomen i skogen. Sagotant som jag kanske egentligen borde ha blivit, har jag redan hunnit vara tur och retur i sagolandet, inbillat mig att vi har en skatt på bakgården, en önskebrunn, ett magiskt vattenhål, friskt källvatten som när man dricker av det blir man vacker och för evigt ung. (fortfarande påverkad av myter från den grekiska mytologin som vi lärde oss på resan, antagligen)
"Är det dethär skitiga vattenhålet som är källan?" sa jag besviket när jag såg den... Inget porlande rent vattenfall på bakgården som jag inbillat mig.. Mörkbrunt vatten med murkna löv i, i en grop i marken. Så var förtrollningen bruten.
Bestämde mig för att kolla dess källegenskaper och försökte tömma hålet, ämbar efter ämbar med vatten och skräp tills vi insåg att det går inte tömma det så att man kan rensa bottnen ordentligt. Och följande dag var hålet lika vattenfyllt igen, precis som vi anat. Läckert så, orkar vi bara tömma och rensa källan några gånger till, kanske man kan ta sig ett drickglas eller två i sommar. Riktigt källvatten med skogssmak, slurp.  


Post Comment

Auto Post Signature

Auto Post  Signature