Sädesfältet stod i varmgul morgonsol och Ferdinandträdet i dimma i bakgrunden
som en tavla alltihop, ack
och
då harmas man att kameran är hemma.
Det handlar som vanligt bara om sekunder
och kamera klimpen,
den borde man bära med sig jämt. jämt. jämt.
jag borde veta det redan.
Femtio meter från hemma
silade ljuset sig ner som ett solfjäder genom dimman
så nära har jag inte stått förr
gått rakt in i det
kändes magiskt
och
DÅ om inte förr
fick jag bråttom. bråttom. riktigt bråttom.
sprang i kapp med sekunderna
snälla, snälla, vänta
vänta
och
jag hann nästan.
