Att omfamna monster

juni 27, 2013

Det var någonstans mellan utblommade Linnéor och ihåliga sallatsblad.
I närheten av ovissheten om det var basilika eller ogräs,
som växer i vår rabatt.

Någonstans där fick jag för mig
att om jag omfamnar mörkret
så kanske det lommar iväg.
För den här gången.



Och så, kramar man det taggigaste monstret
och säger, varsågod, sitt ner bredvid mig du bara, du är rätt fin du också.

Hur ska vi titta på världen idag?

Ja.
Då ser man plötsligt ljuset.



Åh. så skönt.