Det var bara vi,
en fiskebåt
och så fiskaren förstås.
Och en mås. Eller två.
Och så en sommardepression.
Sommardepression är
som att sitta instängd i en glasbur
och se på när livet ser roligt ut på utsidan,
när andra har roligt, skrattar och njuter av livet.
När solen skiner - men det regnar inombords.
Och på insidan i glasburen finns ingen luft.
och inte en enda jäkel som förstår
hur man kan vara nere
när solen skiner!
Men ååh.
Det går väl över.
Jovisst tusan, går det över.
Sommardeppan går över i hösttröttan,
hösttröttan går över i vinterdepressionen
och den i sin tur, den går över i vårtröttheten.
Och vårtröttheten slår över i sommardepression
när den tycker att det passar bäst.
Den byter bara namn,
årstidsvis.
Samma sak,
men i olika förpackning bara.
Snacka om att vara kronisk.
Samma väder året om, fast i olika styrka,
temperatur och färg.
Precis som havet.
Igår
var havet spegelblankt.
långt därute fanns bara havet emot,
bara hav, hav, hav och hav,
hav så långt ögat kunde se
och det som skulle komma emot som nästa,
var ett annat land. Grannlandet.
Ska vi åka dit? sa jag.
Som om jag trodde att havet skulle vara blåare på andra sidan.
Men vi åkte inte dit.
Den här gången.
Ja, det var hur havet såg ut igår det.
Och man vet aldrig vad som döljer sig under dess yta.
