Farmor och vedhällen

januari 04, 2016

I morse var det kallt.
Då knastrar det i våran vedspis, vedhäll, vad det nu heter på riktigt.

Vedahellon, kallar vi det.

Ljudet från den lilla luckan i gjutjärnsspisen får mig att bli nostalgisk.
Ett obeskrivbart ljud. Ett slags gnisslande, klonkande, tungt järnljud.
Ett ljud med värme, med dovhet, gammaldags.
Ett ljud som påminner om farmor.
Ett ljud jag tycker om och jag saknar henne.
Jag var tretton och hon dog på julafton. I den åldern dör inte farmor eller någon annan heller, för den delen, på den dagen.
Alla andra dagar kan man kanske få dö på - men inte på självaste julafton.

Vedhällsljudet luktar katt och gammal tobak, det smakar goda kex från silvrigt hjärtafat med svart plastknopp, farmors supersöta hallonsaft, den godaste som fanns. Minnet är som finaste klippdockor och en ny Allers att bära hem. Som farmors rödrutiga tofflor med tofs. Det är som ett ihopskruttat snorpapper som trillar ur farmors ärm och ett mjölkpaket som trycks in genom vedluckan, klonket därefter och utspillt kokkaffe på fat.
Och sörplandet genom en sockerbit. Saknar allt det.
Fatet är rött, glas, skrovligt. Liksom koppen. Farmors kopp. Liksom pinnsoffan den nötta, orangemangeln, kattskrubben och rummet där inte katterna fick vara.
Inte vi heller, förutom på jul. Farmors julgran var alltid den glesaste jag sett, med glittriga bollar i, och glittertrådar som hängde ute på kvistarna. Vedhällsljudet är som små ludna kattungar i hörnskrubben som man bara vill ta med sig hem.
De doftar i näsan än.

Aah, vedahellon.

Har du något ljud som får dig att minnas?
Post Comment

Auto Post Signature

Auto Post  Signature