Det fick jag minsann äta upp

februari 24, 2016

 Ibland säger man något
och så hoppar det liksom upp och biter en i aktern.
Jag uttryckte mig lite negativt om naturen och vintern igår.
(Skrev att jag inte tycker att naturen är så inspirerande nu just
och önskade mig till en annan årstid.)

Jag får ta annullera det och erkänna
att det väl är min attityd till vintern som det är fel på.
Så, förlåt vintern, jag ska försöka se dig med... :)
Löjligt va.
Idag var det precis som nån knackade mig på axeln
"Du har ju inte ens försökt gå ut med macrolinsen."
Jag fick faktiskt lite dåligt samvete.
Lite som att tycka illa om en maträtt man inte ens smakat på.
Nee? Vad finns det att fota där ute nu?
Som om något ville säga mig att det inte är fel på årstiden.
Å att ingenting känns bättre av att längta sig två månader framåt.
Det är ju inte målet som är resan,
det är resan dit som är målet.
Fast våren är ju inte ett mål, bara som en passage till nästa årstid?
Knepigt det där med att inte längta sig framåt.
Att leva i nuet.
Så svårt.
 
Livgivande och spirande kan vi inte kalla närbilderna från idag,
de är hängiga, bruna, döda, melankoliska,
men det finns ju något vackert i det vissnade också?
Eller?
Det är betraktaren som avgör det.

Här kommer en dos av
NUET
:-)

 Ha en fin fortsättning på dagen!

 






Post Comment

Auto Post Signature

Auto Post  Signature