Plötsligt händer det

februari 23, 2016

Lika oväntat som åskan en januaridag kom plötsligt den stora enorma längtan.
I månaders tid har jag gått och varit grå och brun och svartvit i mina tankar,
ju gladare jag har blivit desto mörkare bilder och inte tvärtom,
min pågående fotoutställning går helt i sepia ton, som om jag glömt färgerna fullständigt
och tanken på färg var helt otänkbart
Jag har varit helt uppslukad av att alla mina bilder ska se ut så,
nu och en tid framöver.
Punkt.
Nog visste jag med mig själv att det brukar vakna en konstig abstinens till våren,
då blir tankarna, längtan, drömmarna skira, ljusa och glassiga
och jag vill måla bord och stolar rosa, mintgröna, ljusgula. 
(jo, det har hänt att jag gjort det - men de möblerna
fick aldrig komma in i köket av någon anledning...)

Och nu kom den.
Abstinensen efter färg.

Min stora längtan efter färg och spirande liv att fotografera,
få krypa på marken på alla fyra, känna doften av gräs och pissmyror,
mull och bark. 
Romantiska bilder i rosa, grön och gredelin,
se blåsipporna pussas, vitsipporna sträcka sig mot ljuset
och äppelträdet knoppas och slå ut. 

Aff, än är det två långa månader till nåt sånt händer? 
Lev i nuet säger nån, gå ut och fota snön istället.
Men jag vill inte frysa om fingrarna
och fota kylan,
jag går av på mitten.

Sneglar ut genom fönstret och det snöar. Igen. 
Snö inspirerar mig inte så mycket. 
Lika bra att grotta in sig i bildarkivet och se vad jag hittar i gömmorna,
men risken är att längtan till våren blir så stark att jag bokar
en biljett till nåt fjärran land där våren spirar nu. :)

Ha det fint,
här kommer lite vår.





Post Comment

Auto Post Signature

Auto Post  Signature