Dimman

juni 19, 2016




Jag blir alltid lika glad då John Blund kommer och väcker mig klockan fem på morgonen. Not.
Imorse kom han klockan tre, jag såg att det var tjockdimmigt ute, visste att jag borde ge mig ut.
Bad honom väcka mig om en och en halv timme istället och somnade om.
Visst gjorde han väl det. Och då blev jag faktiskt glad! :)
Så vid halv fem cyklade jag ut i mjölken som inte längre var lika vit, med stativet på pakethållaren och kepsen nerdragen i pannan.
Så dimmigt att det kändes som att cykla i regn som blåste i sidled. 
Fast när man är inne i dimman märks det inte hur mjölkigt det är runtomkring en.


 Kära cykeln rullar dit jag vill.



Jag är så förtjust i detta lilla hus.
Och alla hundflokor som blommar överallt nu.


 





Det här stället har många historier att berätta. Jag tycker alltid att det är lika vackert där.
Skulle gärna sätta mig ner på en trappa någon dag och lyssna på vad de har att säga, husen.

Hundflokan viskar "Tillsammans är vi starka."


Vägen hem är aldrig lång.
Tack för den här morgonkvisten.
En galande gök, fyra tranor och en älg ville korsa min stig idag.
Aldrig har jag känt mig så levande som när jag vistas i naturen och får ta del av detta. 
Varje dag lär jag mig något nytt, varje dag en ny insikt.

Ha en underskön dag!
Kram från berget.

Post Comment

Auto Post Signature

Auto Post  Signature